Bispbergs klack

GPS: 60.34611594594461,15.80559253692627

Allmänt

Det är sedan 1996 totalt förbjudet att klättra på Bispbergs klack, men det vore synd om den dokumentation som finns kring de leder som etablerades där mellan cirka 1967 och 1987 – den tid då i princip alla bergets över 150 leder gjordes – bara ska finnas i minnet hos dem som gjorde lederna. Klättringen i Bispberg hör till svensk klätterhistoria och bör finnas dokumenterad. OBS! Denna artikel kommer att kompletteras med skisser så snart dessa är färdiga.

Vägbeskrivning

Med tåg åker man till Säter, och därifrån är det ungefär 3 km promenad längs vägen till berget. Med bil: se karta. Kommer man med bil gäller följande för den sista biten: Åk in på Carusovägen, direkt vänster efter infarten till Klacken, parkera vid vägens slut och följ därefter snitsel. Promenaden från parkering till berget tar cirka 15 minuter.

Inledning

Det är sedan 1996 totalt förbjudet att klättra på Bispbergs klack, men det vore synd om den dokumentation som finns kring de leder som etablerades där mellan cirka 1967 och 1987 – den tid då i princip alla bergets över 130 leder gjordes – bara ska finnas i minnet hos dem som gjorde lederna. I minnet hos dem som hade förmånen att klättra i Bispberg under bergets glansperiod och i det fåtal förare som gavs ut och som numera samlar damm hos dem som äger ett exemplar. Klättringen i Bispberg hör till svensk klätterhistoria och bör finnas dokumenterad. Vilket bättre ställe att samla sådan dokumentation än Sverigeföraren? I ett av de inlägg som skrevs till Länsstyrelsen i samband med naturreservatsbildningen jämfördes Bispbergs klacks betydelse för svensk klättring med Mälarens och Stockholms skärgårds betydelse för svensk långfärdsskridskoåkning. Det är kanske en något överdriven jämförelse, men den saknar inte verklighetsförankring. Utgångspunkten för denna sammanställning är Uppsala Klätterklubbs Bispbergsförare från 1982, föraren ”Klättring i Dalarna” som författades av Johan Luhr, Anders Wester, Arne Johnsen och Lars Svadängs, och som gavs ut av Dalarnas Klätterklubb 1986, samt ett supplement som gavs ut av DKK året därpå. Vissa egna korrigeringar och kompletteringar har ibland gjorts Redogörelsen för naturreservatsbildningen och klätterförbudet i historikavsnittet har dock skrivits av den som från Svenska Klätterförbundets sida höll i ärendet. Eftersom alla dokument från ärendet finns gömda någonstans i Förbundets arkiv är denna redogörelse tagen ur minnet och är därför både subjektiv och säkerligen behäftad med en del detaljfel.

Access

Totalt klätterförbud råder året runt sedan 1996. Beslutet finnas att läsa här:

Inledning från den tryckta föraren

Med cirka 160 leder, varav inte många skulle behöva skämmas för sig på någon svensk klippa, förtjänar Bispberg ett bättre rykte än ”det där mossiga berget i Dalarna”. Den skogiga inramningen till berget ger en trivsam atmosfär till lägerlivet, men det gör det samtidigt svårt att få överblick över väggarna. Den här föraren har tillkommit för att besökande klättrare ska få en chans att pröva de bästa lederna istället för att irra omkring med glasartad blick bland träden och leta. Dessutom vill vi ge en någorlunda fullständig bild av vad som hittills klättrats i Bispberg och därmed komplettera tidigare guider som vi och Uppsala Klätterklubb givit ut. Ett stort tack riktas till Uppsala Klätterklubb som bidragit med information.

Berget och omgivningarna

Det branta partiet i Bispberg utgörs av flera väggar där den sammanlagda längden uppgår till ungefär 300 meter. Som högst är klippan 80 meter. Bergarten är granit, och stenen oftast av mycket god kvalitet. Möjligheterna att säkra med kilar är i allmänhet utmärkta, men man träffar på bultar på de flesta äldre leder. På några standplatser finns dessutom fastgjutna bultar. Med ett par undantag är de beskrivna lederna omsorgsfullt befriade från lav, mossa och annan växtlighet som känsliga klättrare bedömt som störande. Till trivseln i Bispberg bidrar förutom den fina klättringen även vackra omgivningar och utomordentliga tältmöjligheter nedanför berget. Camparens tillvaro har underlättats genom föredömliga insatser av händiga dalmasar, och numera finns både eldstad (använd bara de som redan finns), vedförråd, torrdass och vattenkälla på bekvämt tältavstånd.

Förarens uppläggning

Berget är uppdelat på åtta olika sektioner, och lederna beskrivs med början längst till vänster. Riktningar anges hela tiden som en betraktare nerifrån ser berget. Några sällan klättrade eller ”triviala” varianter har utelämnats, liksom alla leder som endast har klättrats med topprep. Visserligen varierar uppfattningen om vad som är en ”bra led”, men vi har ändå försökt oss på en kvalitetsbedömning som kanske kan underlätta turvalet för stressade blixtbesökare. Lederna är betygssatta med ett stjärnsystem, där ledens linje samt klättringens kvalitets och jämnhet bedömts. En led med ojämn klättring får därför ett lågt antal stjärnor, även om den innehåller väl så intressanta krux. Vidare har varianter eller mycket korta leder inte tagits med i bedömningen. Avsaknad av stjärnor behöver alltså inte betyda att leden ej är värd att göras, och förhoppningsvis kommer detta att framgå av textdelen.

Gradering

UIAA-skalan har använts, 1-7 för friklättring och A1-A4 för artificiell klättring. Graderingen gäller den svåraste passagen på leden. Varianter är graderade efter sin självständiga dels svåraste passage (delar som är gemensamma med huvudleden kan vara svårare).

Nedstigning

Brukar bli aktuellt så småningom. Rännan mellan Explorerväggen och C-väggen är den vanligaste nedstigningsvägen (bitvis småklättring samt fast stålwire). Det går också att gå runt berget på båda sidor. Den tydliga rännan mellan A- och B-väggen som kanske kan verka lockande är mycket lös.

Historik

Bispbergs alpina historia har inte gått att spåra längre tillbaka än till mitten av 60-talet. Säkert har en och annan förbifarande fjällklubbare ögonklättrat väggarna från landsvägen innan dess, och kanske till och med funderat på att åka dit någon gång. Enligt vanligtvis trovärdiga källor togs den första mer handgripliga kontakten med berget av några dalaklättrare år 1965. Utvecklingen började stillsamt med några besök per säsong då man klättrade passager på måfå som träning för turer i fjällen. Ett gäng stockholmare med Hasse Hellström i spetsen lär ha varit uppe och ”rekat” vid den här tiden också. Klassikern på C-väggen som klättrades och rensades av Tommy Sandberg och Lasse Ström blev den första sammanhängande leden uppför berget. Sin nuvarande slingriga sträckning fick leden 1968, tidigare klättrade man upp i den lösa rännan mitt på väggen. Tommy, Lasse och P-G Bjurman kunde sedan i lugn takt välja ut och plocka åt sig godbitarna under åren som följde. Blåkullla gjordes 1969. A-traversern och Tallbarrsleden gjordes året därpå. Pionjärerna namngav lederna efter sitt läge på berget med en bokstav och ett nummer. Bara namnet B2 har lyckats överleva från den tiden, och numera präglas lednamnen av förstabestigarnas mer eller mindre sprudlande fantasi. År 1974 bildades Dalarnas Klätterklubb, och samma år arrangerades också den första stora klätterträffen i Bispberg. Därmed började också klättrare från andra håll i landet få upp ögonen för klacken. Vi nästa års träff gjordes den första leden på Svarta Plattan, då Kenta Lindström och Anders Karlsson från Stockholm klättrade Broderskapet. Kenta han också med att ”kolla in” Friheten från topprep. Klätterförbundets årsmöte hölls i Bispberg 1976, och under den träffen började Friheten framtså som ”leden” i berget. Skimret har kanske avtagit lite sedan dess, men Friheten är utan tvekan fortfarande mycket väl värd att göra. Hösten 1977 klättrades det imponerande taket på Fru (dåvarande Fröken) Lundgrens första replängd som tidigare motstått en rad mer eller mindre allvarliga attacker. Efter Fru Lundgren blev det ett uppsving i jakten på nya linjer. Jämlikheten på Svarta Plattan blev nästa offer. En krokig wirekil markerade höjdpunkten på ett heroiskt försök som slutat ungefär 10 meter upp i mossan för ett par år sedan. Att ta sig vidare från ”Alves kil” såg helt omöjligt ut innan en beslutsam borstningsaktion och inspektion från topprep avslöjade en hel del användbart under mossan. Beväpnad med wirestoppers till tänderna kunde Erik Zeidlitz till slut riva av den eleganta och ihållande första replängden på Jämlikheten. En krum historia som hittades, borstades och klättrades 1978 var kanske den bästa upptäckten det året. Väggpartiet till höger om Explorer hade tidigare allmänt klassats som ointressant, men inte hade brytt sig om att undersöka möjligheterna speciellt noga. En krum historia var väl dold under lav och mossa, men nu är den med en replängds äkta ”nytelseklatring” en av Bispbergs mest populära leder. Nästa år gjordes en rad svårare turer. Besökande Rick McGregor från Nya Zeeland blev under en intensiv helg uppskickad på ett antal linjer som ingen vågat sig på förut. Nya Z, andra replängden på Fru Lundgren, Corpsagan och En lång historia blev resultaten. Av de andra lederna som gjordes 1979 tål särskilt Hökfallet, Ökad jämlikhet, Etiskheten och Sträckbänken att nämnas. I säsongens sista timme ”upptäcktes” Svaplattan långt till vänster på berget. Frenetisk borstning under en kall höstsöndag bäddade för några fina leder året därpå, med en för Bispberg ny typ av klättring. På Svapron introducerades borrbultar för att säkra friklättring, utan att det föregicks av alltför våldsamma etiska grubblerier. 1980 blev annars något av ett mellanår på nytursfronten, men nästa år blev det uppenbart att möjligheterna inte alls var uttömda. NSU och Röda nejlikan som kom till på våren är två ”typiska bispbergsturer” med en blandning av ihållande vägg- och sprickklättring längs tunna sprickor där man kan strö in småkilar. Ett par replängder med njutbar fyraklättring hittades strax till vänster om A-pelarens första replängd (Den nakna rapan och BSA). Bispbergsträffen 1981 gynnades för ovanlighetens skull av uppehållsväder, och några linjer kunde knyckas av alerta besökare. Med gemensamma ansträngningar lyckades Lasse Grankvist och Bogi Palfay friklättra den desperata Fångarnas kör på Svarta plattan. År 1982 riktades intresset mot nedre A-väggen. Huggormen och Adjunktens sommarlov kom till. Men säsongens höjdpunkt blev när Jan Liliemark friklättrade Fransk sak. Året därpå inleddes med att en ovanlig formation uppstod. På C-väggen frös rinnande vatten till is och på den stundtals bara centimetertjocka isen knep Kent Andersson och Per Calleberg förstabestigningen av den sällan repeterade Midvintersagan. Under 1983 fick dalafolket upp ögonen och med Johan Luhr i spetsen borstades en hel del nya turer fram som till exempel Terror, Marie Antoinette och A-diagonalen. Under 1984 gjordes ytterligare turer av den desperata sorten, Döda din chef, Bli fri och Häng dom högt. 1985 lyckades Johan Luhr att jobba sig uppför den övre delen av Anarkisten och fullbordade Bispbergs första 7+ led. Även en hel del andra leder i 7:a-registret gjordes, bland annat på den överhängande väggen ovanför Mordförsökets första replängd och nu (1986) finns hela 13 stycken 7:a-leder. En ny vägg öppnades av dalafolket och fick namnet Paradisväggen, där det till dags dato finns 8 leder. Några av dem väl värda att göra vid nästa Bispbergsresa. Till sist: När kommer den åttonde graden till Bispberg? Blir det månne 1986? Med den frågan avslutades historikavsnittet i 1986 års förare. Med facit i hand kan vi konstatera att svaret på frågan blev ett ja. Under 1986 gjorde Johan Luhr tre nyturer av den åttonde graden: Det hetsade barnet på A-väggen, Dynamisk reträtt på B-väggen och Kung tung på Korpväggen. Tältplatsen nedanför C-väggen utgjordes av en skogsglänta som Dalarnas och Uppsala Klätterklubbar arrenderade av den dåvarande markägaren som härigenom fick viss kompensation för att just den markbiten på grund av regelbunden tältning inte gick att använda till skogsplantering. Relationen med markägaren hade fram till dess varit bra, och exempelvis bjöds han varje år på middag i samband med den årliga Bispbergsträffen i början av september. Denna skribent har tydliga minnen av ”bonden” som äter ärtsoppa och dricker punch tillsammans med klättrarna. Av anledningar som vi bara kan spekulera kring förändrades villkoren i samband med ett markägarskifte och klubben tvingades flytta på tältplatsen. I supplementet från 1987 står följande att läsa: ”Tyvärr så har vi blivit tvungna att flytta vår tältplats samt parkering. Åk in på Carusovägen, direkt vänster efter infarten till Klacken, parkera vid vägens slut och följ därefter snitsel. Promenaden från parkering till berget tar cirka 15 minuter. Tältplatsen passeras efter halva vägen.” Bytet av tältplats, från privatägd mark till kommunal mark, var första tecknet på en serie förändringar som så småningom skulle leda till totalt klätterförbud. Den mycket kortfattade beskrivning som ges här av den processen är höggradigt subjektiv och innehåller en del personliga uppfattningar. Den innehåller dock inga osanningar, och i de flesta fall bör det gå att skilja fakta från personliga åsikter och uppfattningar.

Naturreservat med klätterförbud

Under Klätterförbundets årsmöte i Stugun 1992 började det cirkulera rykten om att länsstyrelsen i Dalarna höll på att utreda klättringen i Bispberg och omgående togs kontakt med länsstyrelsen. Förbundet krävde att få bli remissinstans för utredningen. Detta skulle visa sig vara ett klokt drag eftersom det som hade hänt var att länsstyrelsen börjat utreda om ett naturreservat skulle bildas vid Bispbergs klack. Normalt sett var de enda som hade rätt att yttra sig i frågan de markägare och arrendatorer som berördes. Övriga som påverkas av ett beslut om naturreservat, och speciellt ett reservat där allemansrätten kommer att inskränkas, det vill säga allmänheten – alla vi som åtnjuter allemansrätten – har ingen som helst möjlighet att få yttra sig i frågan. Bakgrunden till att frågan alls kom att utredas hade två komponenter. Dels hade Bispbergs klack, som är ett så kallat sydväxtberg, en plats som genom att så att säga lapa sol utgör växtplats för växter som normalt sett inte växer så långt norrut, utpekats som riksintresse av en utredning mer än tio år tidigare. Dels hade en av markägarna vid Klacken till länsstyrelsen anmält att de avsåg att avverka skogen nedanför berget. Utredningen och reservatsbildningen var länsstyrelsens sätt att stoppa kalhuggning av ett naturskönt område. Så långt var allt frid och fröjd. Klättrarna hade inte heller tyckt att ett kalhygge hade varit vackert. Problemet för klättringens del var att det på olika vis framkom att klättringen utpekades som ett stort hot mot miljön, framför allt viss växtlighet, vid berget. Därför dök det tidigt upp förslag om totalt klätterförbud i utredningen. Argumenten för ett totalförbud upplevdes som väldigt tunna av klättrarna eftersom de enda känsliga växter som man kunde peka ut var hassel, brakved och backförgätmigej, och dessa växer nedanför berget, inte på klippan. Om klättrarna var ett hot mot dessa växter borde det genom att iordningställa stigar för anmarsch och nedstigning vara lätt att avvärja hotet. Om dessa växter, som förvisso inte växer så mycket längre norrut än här men som är tämligen vanliga bara några tiotal mil söderut, var så skyddsvärda att man inte ville ha någon som alls rörde sig i terrängen, då var det väl ett totalt beträdnadsförbud snarare än ett klätterförbud som var påkallat, resonerade klättrarna. Sannolikt insåg även motståndarsidan att argumenten var tunna, för flera andra förmenta experter lade sig i debatten. Utan att länsstyrelsen bett dem yttra sig skrev en person på Artdatabanken i Uppsala och en annan person på Världsnaturfonden (WWF) i Stockholm brev till länsstyrelsen, i vilka de uttryckte ungefär samma åsikter. Kontentan av breven var att det borde vara uppenbart för var och en att klättringen är ett stort hot mot miljön i Bispberg, både mot växtlighet och djur, speciellt vid den typ av sydvända väggar som finns där. Intressant nog visade det sig, eller om det rent av framgick i breven, att ingen av dessa brevskrivare hade varit i Bispberg. Klätterförbundet uppfattade inläggen som ohyggligt oseriösa och påtalade detta för länsstyrelsen. Dessutom drog samtliga medlemmar i Klätterförbundets styrelse tillbaka sina stödmedlemskap i WWF. Plötsligt var det inte bara växterna vid berget som var hotade av klättrarnas närvaro. Kanske hade någon kommit på att klättringen inte kunde vara ett stort problem när dessa växter fanns där trots 30 års regelbunden klättring på berget. Så nu drogs djuren in i bilden. Nu var argumentet att klättringen skulle förbjudas för att inte störa häckande rovfåglar. Det fanns ju, påpekades, inte så mycket rovfåglar på berget. Det borde det göra, ansåg man, och drog slutsatsen att det var klättrarnas fel att där inte fanns fåglar. Alltså borde klättringen förbjudas. Klätterförbundet påpekade att om fågelskydd var syftet fanns ingen anledning att förbjuda klättring året om. Klättring på sensommar och höst, när fågelungarna lämnat boet, borde inte vara ett problem för fågelskyddet. Nya argument drogs fram. Nu var det inte växtligheten nedanför berget som var ett problem, utan nu antogs att det borde finnas sällsynta arter av mossor och lavar som hotades av klättringen. För att utreda frågan beställdes en inventering från en oberoende konsult, Naturcentrum i Göteborg. De skulle räkna arter på olika ställen på berget, och Kasper Kotake från DKK assisterade med att fira ner biologerna på berget. Inte särskilt förvånande hittade de mest kartlav, tuschlav, blåslav och andra utmärkt vanliga arter. Några intressanta fynd gjordes dock: på några av de mest frekventerade klätterturerna hittades en eller ett par mer sällsynta skorplavar. Genom att klättrarnas framfart avlägsnat de vanligaste, mer livskraftiga lavarterna, så kunde dessa mer sällsynta arter få fäste och leva. I ett telefonsamtal medgav utredaren på länsstyrelsen att detta var ett intressant fynd, men sa också att det inte på något vis skulle ändra på beslutet om att införa klätterförbud i reservatet. Vid det här laget började de accessansvariga på klätterförbundet som jobbade med ärendet misstänka att det fanns andra orsaker än naturskydd bakom klätterförbudstanken. Det hade en tid cirkulerat rykten som sa att den egentliga orsaken till klätterförbudet var en markägare som hyste personlig antipati mot klättrare i allmänhet. Detta är ett rykte som aldrig bekräftats officiellt eftersom man inte kan införa ett klätterförbud på grund av att en eller några personer vill det. Officiellt måste man luta sig mot naturskydd eller andra mer hållbara argument. Men det kändes som en bekräftelse när på ett samrådsmöte 1995 som Säters kommun kallat till, där Klätterförbundet, Dalarnas Klätterklubb, kommunen, länsstyrelsen och markägarna deltog, en av markägarna sa något i stil med ”det ska ni ha klart för er, att om det blir ett naturreservat, då kommer vi inte ens att få upparbeta vindfällen i vår egen skog. Och då ska ni f-n inte få vara där och klättra heller!” Boende i trakten som inte hade något emot klättringen eller klättrarna berättade också att samma markägare sannolikt låg bakom ovan nämnda inlaga från WWF, och även en skrivelse från Dalarnas botaniska sällskap, då det var känt att där fanns släktskap eller andra band mellan markägaren och personer i de här organisationerna. En markägare kan dock officiellt inte tala om för en länsstyrelse hur de ska besluta. Men om länsstyrelsen vill bilda ett naturreservat kan detta bara ske om de köper marken eller om markägaren går med på att upplåta marken för reservatsbildning. Kanhända kan en länsstyrelse gå med på vissa markägarkrav för att få till ett reservat trots att de inte har pengar att köpa marken. Hur som helst trädde klätterförbudet vid Bispbergs klack i kraft våren 1996 och sedan dess är det få som har klättrat där. Detta var en tragisk förlust för inte bara svensk klättring, utan även för allt friluftsliv. Fallet visade att det är möjligt att göra stora inskränkningar i allemansrätten utan att ha objektiva och sakliga grunder för att göra detta. Det visade också att sådana inskränkningar i allemansrätten görs av myndighetspersoner som inte är folkvalda och därför inte kan röstas bort i nästa val. Detta hade ju annars varit en möjlighet för allmänheten att visa sitt missnöje med vissa beslut eftersom, som fallet visat, allmänheten inte är remissinstans. För klättringen var det en förlust därför att Bispberg var det enda berg i Sverige där nybörjare och medelgoda klättrare på ett enda berg kunde skaffa sig ordentlig erfarenhet av flerreplängdsklättring på egna säkringar, upp till tre replängder, inför resor till större berg utomlands. Det går att få sådan erfarenhet nuförtiden också, men inte samlat på ett ställe. Den här skribenten tillbringade två veckor i sträck vid berget sommaren 1982, och klättrade igenom nästan alla bergets turer upp till grad 5+ som träning inför långturer utomlands.

Leder

Paradisväggen

Svaplattan

A-väggen

B-väggen

Explorerväggen

Korpväggen

C-väggen

D-väggen (Svarta plattan)

kategori:Saknar skiss

kategori:Saknar skrivarformatering

Category:Dalarna

Copyright (C) Permission is granted to copy, distribute and/or modify this document under the terms of the GNU Free Documentation License, Version 1.3